Konrad hade jobbat på bygget i fyra och ett halvt år. Han var 29 år ung, lyckligt gift med ett barn och ytterligare ett på väg, och generellt sett tyckte han att tillvaron var dräglig. Han var född i Flemingsberg och hade flyttat in till den kungliga huvudstaden när han helt enkelt var klar med hålan han föddes i. ”Flemingsberg är skit” tyckte Konrad, ”Det är Stockholm som gäller”. I skolan hade Konrad haft det ganska tufft. Inte socialt, Konrad var nämligen stor, stark, såg helt okej ut och hade många polare. Men betygen var inget vidare och han hade knappt kommit in på en gymnasieskola över huvud taget.
Byggbranschen var som klippt och skuren för Konrad. Han hade liksom rätt bakgrund. Rätt mindset hade han också. Han var en skicklig snickare. Mycket duglig med hammaren, skiftnyckeln, sågen, ja vad man än stoppade i handen kunde han hantera.
Konrad hade dock en svaghet, och den var påtaglig. Han var helt bedrövlig på att hålla tider: det gick bara inte. Som väl är hade hans byggfirma förra hösten börjat med arbetsledaren på bygget tidrapporterade via en APP för allas räkning. Hade inte detta hänt var sannolikheten hög att Konrad för länge sedan blivit av med sitt arbete. Att arbetsledaren var polare med Konrad var naturligtvis också till Konrads fördel. Arbetsledaren och Konrad hade träffats på Råsunda för 8 år sedan när AIK mötte Elfsborg. De fann varande på Norra Stå och gick efteråt och tog ett par öl på en av kungliga huvudstadens kända gnagar-krogar.
